Klockan som växte upp med mig

  Jag minns när jag gick i grundskolan och ofta var sen till lektionerna. Men på en födelsedag gav min far mig en digitalklocka och sa åt mig att alltid vara punktlig och ha en känsla för tid. Han hoppades att jag inte skulle komma för sent till skolan igen. Det var första gången jag kom i kontakt med en klocka, och jag var uppspelt under en lång tid. Naturligtvis innebar denna entusiasm också att jag aldrig kom för sent till skolan igen, men det är en historia för en annan gång. Min första klocka var en digital sådan; den följde mig genom hela grundskoletiden och gav mig en grundläggande förståelse för tid.

　　Elektroniska produkter fasas ut snabbt, och digitalklockor är inget undantag. När jag började gymnasiet, eftersom mina studier gick ganska bra, gav min far mig en klocka till. Jag minns fortfarande tydligt att det var en Fiyta-klocka; designen var mycket minimalistisk och den höll tiden mycket exakt. Det var först senare jag lärde mig att det var en kvartsklocka. Jämfört med en digitalklocka har en kvartsklocka en mycket längre livslängd. Denna Fiyta-klocka stannade hos mig tills jag började universitetet och började arbeta. Att jag kunde använda den så länge berodde naturligtvis också på mitt dagliga underhåll. Vid det här laget hade jag fått en viss förståelse för klockor och blev alltmer fascinerad av dem.

　　Efter att jag börjat arbeta och tjänat min första hacka, var det första jag gjorde att köpa en schweizisk klocka. Anledningen till att jag valde en schweizisk klocka är att Schweiz är klocktillverkningens hemland; schweiziska klockor är inte bara utmärkta i sitt hantverk utan representerar också en strävan efter konstnärlig smak. Vid den tiden hade jag bara ögon för Rolex, och jag spenderade hela min lön på att köpa enRolexRolex, vilket innebar att jag var tvungen att leva sparsamt under en lång tid efteråt bara för att få ekonomin att gå ihop. Jag saknar verkligen den där ungdomliga vårdslösheten; jag var bara impulsiv utan att oroa mig för mycket. Denna Rolex behandlades som en skatt och vårdades ömt; när jag inte bar den placerade jag den försiktigt tillbaka i sin ask för förvaring.

　　Fram till i år ligger den där Rolexen, köpt för min första hacka, fortfarande tyst i sin ask. Jag bär den inte så lätt eftersom den har stor minnesvärd betydelse. Numera äger jag mer än en klocka, och oavsett om det ärIWCen IWC, ellerOmegaen Omega, har de alla blivit min strävan inom klockor. En klocka är som en gammal vän sedan många år, som tyst följer mig, påminner mig om tiden, säger åt mig att vara punktlig och hjälper mig att förstå begreppet tid.