Är klockor giftiga? Vad vet du om det självlysande materialet i replikaklockor?

  För en tid sedan rapporterades det att ett klockmärke använde giftiga självlysande material; oavsett om påståendet är sant, förstår du verkligen vilka självlysande material som används i klockor? Faktum är att de flesta historiska självlysande klockor innehöll mycket giftiga ämnen. Även om mängden som användes var minimal och skyddad av klockglaset, kunde de fortfarande utgöra en risk för människors hälsa. Så, vad är egentligen de självlysande materialen som används i klockor? Vilka är skadliga för människor? NedanWebbplats för kopior av klockorkommer vi att guida alla genom kunskapen om självlysande material på klockor.

　　Uppfinningen av klockan var avsedd att göra livet bekvämare, men att läsa av tiden i mörker förblir krångligt och kräver en extern ljuskälla. Följaktligen började vissa applicera fluorescerande material på visarna och timmarkörerna på urtavlan, vilket möjliggör enkel tidsavläsning på natten.

　　Traditionella fluorescerande ytbehandlingsmaterial kan delas in i självlysande och ljuslagrande typer. Självlysande fluorescerande medel förlitar sig på spår av radioaktiva ämnen för att frigöra strålning som exciterar det fluorescerande medlet så att det lyser. Ljuslagrande fluorescerande medel innehåller i princip inga radioaktiva ämnen men kräver tidigare exponering för externt ljus med tillräcklig intensitet för att excitera deras elektroner från en låg energinivå till en hög energinivå, där de lagras. När den omgivande miljön är mörk frigörs energin långsamt när elektronerna övergår tillbaka från en hög till en låg energinivå, vilket får det fluorescerande medlet att lysa. Eftersom ljuslagrande typer inte bär på strålningsexciterande material är deras efterglödstid för närvarande inte lika lång som för den självlysande typen.

　　Radiumluminescens

　　Mycket få tidiga fickur var utrustade med självlysande material. Den sanna populariteten för självlysande material är oskiljaktigt kopplad till den gradvisa spridningen av militära instrument under krigstid. Utan självlysande material var det extremt svårt att läsa av tiden under nattliga marscher eller i mörka miljöer; att använda en ficklampa eller annan ljuskälla skulle vara mycket farligt, så självlysande klockor föddes ur nödvändighet. Tidiga fluorescerande beläggningar använde vanligtvis radioaktiva radiumsalter som exciterare. Radium är ett standardiserat radioaktivt och mycket giftigt ämne; även vid minimal användning och med skydd från klockglaset kunde det fortfarande utgöra en risk för människors hälsa. På grund av dess inneboende radioaktivitet har användningen gradvis begränsats och fasas nu ut.

　　Tritium-självlysande

　　I takt med att självlysande klockor blev populära började klockindustrin använda tritium (Tritium)—— som självlysande material. Tritium är en isotop av väte; precis som radium är det radioaktivt, men dess radioaktivitet är mycket lägre och betydligt säkrare än radiumets. Tritium används även vid tillverkning av termonukleära vapen, men dess β-sönderfall frigör endast snabbrörliga elektroner som inte tränger igenom människokroppen. Endast vid kraftig kontakt med och inandning av tritium (3H eller T) kan skada uppstå för människokroppen. Vi ser ofta att självlysande material på vintageklockor gulnar, vilket är ett tecken på att tritiumet åldras.

　　Tritiumtub-självlysande

　　Mikrotritiumgastuber, som är populära inom militärklocksektorn, kallas egentligen “Tritium Gas Vial”. De antogs som standardspecifikation för amerikanska militärklockor från och med 1989 och är fortfarande mycket populära idag. Rent tritiumgas är förseglat på ett mycket säkert och stabilt sätt inuti ett litet mineralglasrör vars innervägg är belagd med ett kallt lysande ämne. När elektronerna som sänds ut av tritiumet exciterar det kallt lysande ämnet på rörets innervägg, avger röret ett ljus som är 100 gånger starkare än traditionell belagd självlysande färg, vilket gör att bärarens ögon enkelt kan läsa av urtavlan i mörker utan att behöva anpassa sig.

　　Luminova-självlysande

　　Sedan 90s, i takt med teknisk utveckling och framsteg, har en ny typ av långt efterlysande, ljuslagrande, sällsynt jordartsbaserat alkaliskt jordartsmetallaluminat-fluorescerande material fritt från radioaktiva ämnen vuxit fram. Detta är det numera mycket populära Luminova. Luminova är ett icke-radioaktivt, miljövänligt material som först utvecklades av japanska Nemoto & Co. år 80. Dess grundläggande kemiska sammansättning är oorganiskt aluminat, och det har extremt hög ljusbeständighet, missfärgas inte under långa perioder och besitter utmärkt kemisk stabilitet, vilket innebär att det inte gulnar ens efter år av användning. Eftersom det i grunden skiljer sig från traditionella sulfidbaserade och strålningsaktiverade självlysande material, och inte innehåller några skadliga element alls, är dess kemiska egenskaper mer stabila, dess ljusstyrka hög och dess efterglöd varaktig. Idealiskt kan Luminova blandas med olika färger, såsom rosa, blått, gult, rött och så vidare, för att skapa färgstarka självlysande effekter, vilket tillför många rika element till klockdesignen. Samtidigt använder mer exklusivaReplikeklockoranvänder också ofta detta ämne.