En mans tre skatter: en kopia av en klocka är ett måste

        Som ordstävet säger syftar en mans tre skatter på vanliga föremål som bärs eller tas med och som symboliserar en mans sociala status. Vad dessa tre skatter faktiskt är förändras med tiden. Ursprungligen sades det vara en slips, ett skärp och en tändare, vilket troligen var produkter från 80s. På 90s sades det vara läderskor (eller en läderväska), ett skärp och en klocka. Ingen kan säga säkert vad de är i dag. Andra föreslår bilar, vackra kvinnor och en iPhone.

　　Om detta påstående ska hålla måste man först definiera vad kärnan i dessa tre skatter är.

　　För närvarande passar det ganska bra att klassificera en klocka som en av en mans tre skatter. Det stämmer överens med olika definitioner som finns i The Theory of the Leisure Class, Style eller “ iögonfallande konsumtion ”. Vad som till sist kallas stil eller elegans är helt enkelt förmågan att undvika kroppsarbete och använda olika egendomliga yttre föremål för att bygga upp sin “ uppvisning ” av status över vanliga människors nivå. Varken så, skörda eller äta gratis! Våra kinesiska förfäder upptäckte denna universella sanning för tusentals år sedan. Precis som begrepp som rättsstatens principer eller lokalt självstyre var detta också saker som Kina lekte med för länge sedan – även om det naturligtvis är en helt annan fråga hur de så småningom förstördes och fick att se mindre tilltalande ut än andras versioner.

　　Klockans historiska utveckling illustrerar detta fenomen perfekt. Ursprungligen var det inte något en gentleman gjorde att bära klocka, eftersom gentlemen inte ägnade sig åt arbete och inte behövde veta vad klockan var. Senare, när de gjorde det, använde de först fickur, vilket är anledningen till att kostymer eller västar hade en ficka för dem. Efter att ha burit fickur i åratal tröttnade gentlemen på bördan och gav till slut efter för armbandsur. Vid den tiden ansågs självlysande klockor inte vara dressklockor, eftersom gentlemen inte behövde avläsa tiden i mörker. Tidigare hade dressklockor en diameter på endast 35mm, vilket gjorde dem lätta att stoppa in innanför en skjortmudd. Skjortor var för övrigt en gång i tiden bara underkläder som bars av de lägre klasserna. Sedan millennieskiftet har ett stort antal nyrika inom internet och finans dykt upp som försöker bryta den gamla pengacirkelns dåliga smak, så klockurtavlorna har blivit allt större, precis som damernas kjolar har blivit kortare. Ett av knepen för att skilja på högklassigt och lågklassigt är naturligtvis att bara avslöja ett område – antingen urringningen ovanför eller de långa benen nedanför; om båda avslöjas anser de med stil att det är lågklassigt. Det finns numera förvisso helgenomskinliga outfits som även vissa västerlänningar bär, men även med full transparens anses det inte vara helt blottat; det är så stil föds.

　　Idag,Replikeklockortidsvisningsfunktionen hos en replikaklocka är försumbar; att visa upp sig är dess främsta syfte. Fram till efter andra världskriget handlade klockor om att eftersträva precision, och att skryta om hur exakta de var var ett tecken på att vara dyr - observera att eftersom den var dyr var den exakta; inte för att den var exakt, var den dyr - det var de mekaniska klockornas era. Som ett resultat bröt japanska kvartsklockor det västerländska etablissemangets cirkel. I 1964 besegrades Omega, som tidigare hade haft ensamrätt på OS-tidtagningen i 17 gånger, av Seiko och missade OS för första gången.

　　Därför är ett sätt att visa upp sig med en replikaklocka idag: jämför vars klocka som är mindre exakt; ju mindre exakt, desto bättre klocka. En högre nivå av pretention är: fan, klockan stannade igen (varför stannade den? Uppenbarligen för att det finns för många replikaklockor för att dra upp dem alla i tid)...