Luminescentprinciper och materialklassificeringar i klockor

Luminiscensfenomen inom materia delas i allmänhet in i två kategorier: den ena är när ett ämne värms upp, vilket producerar termisk strålning och avger ljus, och den andra är när ett ämne exciteras för att absorbera energi, övergå till ett exciterat tillstånd (ett instabilt tillstånd) och sedan återgå till grundtillståndet samtidigt som energi frigörs i form av ljus. Den självlysande beläggningen som används på klockor utnyttjar denna andra kategori av principer, vilket innebär att fluorescerande material avger ljus efter att ha exciterats.

Typer av självlysande material

Traditionella självlysande material kan delas in i självlysande och lagringsluminiscerande typer. Självlysande fosforer förlitar sig mest på spårämnen av radioaktiva substanser som de bär på för att avge strålning som exciterar fosforen till att glöda. Lagringsluminiscerande fosforer innehåller å andra sidan praktiskt taget inga radioaktiva substanser, men de behöver absorbera och lagra en tillräcklig intensitet av externt ljus i förväg, vilket gör att deras egna elektroner övergår från en låg energinivå till en hög energinivå för att lagras. När omgivningen blir mörk släpper de långsamt ut den absorberade energin steg för steg; vid denna tidpunkt övergår elektroner från höga till låga energinivåer, och fosforen börjar glöda. Eftersom den lagringsluminiscerande typen inte bär på strålexciterande material själv, är dess efterglödstid tillfälligt sämre än den självlysande typen.