Skillnader i vattentålighet för lyxklockor

På grund av den snabba utvecklingen av sportklockor har vattentålighet blivit så vanligt att vi ofta tar det för givet. En närmare titt på denna vanliga funktion avslöjar dock dess komplexitet.

Hur man gör en klocka vattentålig:

Flera faktorer bidrar till en klockas vattentålighet. Den viktigaste är packningen, eller O-ringen, gjord av gummi, nylon eller teflon. Den skapar en vattentät försegling vid skarvarna mellan glaset, boettlocket, kronan och boetten. För kronografer har även knapparna packningar. Dessutom är vattentåliga boetter fodrade med tätningsskikt för att förhindra att vatten tränger in. Boettens tjocklek och material är också viktiga faktorer för att avgöra om en klocka säkert kan bäras under vatten.

Att använda ett skruvat boettlock istället för ett pressat hjälper också till med vattentåligheten. Många dykarklockor använder en skruvad krona för att förhindra att vatten sipprar in genom hålet för uppdragningsaxeln. När kronan skruvas åt skapas en vattentät försegling, ungefär som förseglingen mellan en burk och dess skruvlock.

Varför inte märka den som "helt vattentät":

Enligt riktlinjer utfärdade av den amerikanska myndigheten Federal Trade Commission får klockåterförsäljare inte märka sina klockor som "helt vattentäta". Även om en klocka är designad för djuphavsdykning kan den inte påstås vara helt vattentät.

Vilka är de olika nivåerna av vattentålighet:

Klockor med lägsta graden av vattentålighet är endast märkta med "water-resistant"; dessa tål stänk men bör inte sänkas ner i vatten. Nästa nivå, oftast märkt som vattentålig till 50 meter, indikerar att klockan är lämplig för simning; nästa nivå är 100 meter, vilket indikerar lämplighet för snorkling; följt av 200 meter, lämplig för sportdykning med dykarutrustning; och vidare upp till otroliga 1000 meter. Peter Purtschert, teknisk direktör på Breitling USA, påpekar att klockor på denna sista nivå kan användas för djuphavsdykning, med packningar gjorda av material som är resistenta mot helium i en dykares dekompressionskammare. Vissa klockor är utrustade med en ventil som bäraren kan använda för att släppa ut helium som har trängt in i klockan, vilket förhindrar att boetten spricker när klockan och dykaren återgår till normalt atmosfärstryck. Vattentålighetsdjupet uttryckt i meter är endast ett teoretiskt värde. Det avser djupet när både klockan och vattnet är helt stilla. Detta statiska tillstånd existerar inte i den verkliga världen för simmare eller dykare. I verkliga livet ökar rörelsen av bärarens arm i vatten avsevärt vattentrycket på klockan, så den bör inte bäras till det teoretiska djup som anges av laboratorietestmaskiner.

I specifikationer för vattentålighet står ATM för "atmosfär", vilket motsvarar trycket på ett djup av 10 meter. En annan term för atmosfärstryck är bar, som ofta används i Europa.

Vattentålighet är inte permanent och beror på flera faktorer, varav vissa påverkas av slitage eller tid. Packningar kan korrodera eller deformeras, boetten kan skadas, eller glaset kan lossna eller spricka. Därför kräver en klocka, precis som din bil och dina tänder, förebyggande underhåll och service.

Hur man testar vattentålighet:

Det finns i princip två maskinbaserade metoder för att testa vattentäthet, kända som "torra" och "våta" tester. Vid det torra testet appliceras lufttryck på klockan och boetten mäts för expansion på grund av luftläckage. Om den expanderar är klockan inte vattentät. I en typ av "vått" test appliceras först lufttryck på klockan, och därefter sänks den ner i vatten. Om bubblor uppstår medan klockan är under vatten indikerar det att luft redan hade sipprat in i klockan före nedsänkningen, vilket innebär att den inte är vattentät. Ett annat "vått" test innebär att klockan placeras i en liten kammare fylld med vatten och sedan trycksätts med en kolv. Om vatten tränger in i klockan indikerar det att klockan inte är vattentät.